Augustinätter. När solen precis stiger upp och gräset är sådär daggvått och kallfuktigt. Skratt på verandan efter några glas vin för mycket och kyssar i nattvärmen.

Asgarv. Ont i magen och mungipor. Skratt som aldrig slutar. Skratt som börjar utan anledning och skratt åt saker bara jag och du förstår.

Apelsinjuice. En grå måndagsmorgon med dig på andra sidan bordet. Leenden och smörgåsar med prickigkorv. Smakar sommar och färgglada blommor.

Alexander. Att du är min. Att jag är din. Att jag älskar dig mer och mer för varje dag som går.

Står med hjärtat i handen och tvekar, vågar jag ge bort det? Första gången jag gjorde det var det spännande och pirrigt. Jag visste inte vad jag hade att förlora, de vet jag nu. Nu är det mer skitläskigt än spännande. Att slå in sitt hjärta i ett litet paket med röda sidenband och ge bort det, det är ditt nu. Du kan göra vad du vill med det. Klart det är skitläskigt, särskilt när vissa gjort precis vad de velat med det. Stampat på det och plötsligt kan man inte andas längre. Men när du ger mig den där blicken, samma blick du gav mig innan du kysste mig första gången, då vet jag. Jag är fast.

Klär mig omsorgsfullt i ljusrosa spetsar. Spetar som slits av på ett par sekunder. Står framför dig. Naken. Blottad. Väntar på din omfamning. Du lägger dina armar omkring mig, och jag andas in allt som är du och njuter. Men känslan är kortvarig. Ytlig. När du släpper taget finns känslan inte kvar. Känslan som brukar sitta i flera dagar, som inte går att tvätta bort. Den. Den saknas. Jag låter dig lyfta upp mig och göra mig din fast innerst inne vet jag att jag egentligen inte vill. Men jag vill känna. Känna allt och ingenting. Känna pirret i magen när våra blickar möts och få hud knottrig av din berörning. Nu känns det mest ingenting. Hur mycket jag än vill så går det inte. Du är perfekt. Bara inte för mig.

Jag minns den gången du väckte mig med en kyss mitt i natten. Du hade det där busiga leendet på läpparna som ingen kunde säga nej till. Särskilt inte jag. Så jag tog din hand och lämnade den varma sängen. Iförda underkläder, stövlar och mössa sprang vi ut i mörkret. Det var den roligaste natten i mitt liv. Det var vitt, de var vackert och det var oskuldsfullt. Vi la oss i snön och gjorde snöänglar fastän vi nästan inte hade några kläder på oss och kastade snöbollar på varandra fastän vi var genomfrusna. Hela tiden skrattade vi. Tillslut gick vi, med ben blåa av kyla, in för att värma varandra. Och fastän spåren vi lämnade i snön den natten för länge sen försvunnit så kommer jag alltid minnas. Den bästa natten i mitt liv.

Famn i famn upptäckte vi vad kärlek betyder. Att en person med kyssar, värme och vackra meningar som redskap kunde bidra till att man aldrig ville sluta sina ögon. Inte av rädslan för att han inte skulle finnas där när man vaknade, utan för att verkligheten var vackrare än alla de vackraste drömmar.

Han var den som sa ”jag älskar dig” i stället för godmorgon och han var den som sa ”jag älskar dig” i stället för godnatt. Tillsammans skrev vi kärlekshistoria. Ord bands ihop av värme och varje mening avslutades med kyssar. Han var mycket mer än mina vikta kanter i min dagbok.

Jag hade lovat mig själv att aldrig ge mitt allt till någon, för då skulle jag inte ha någonting kvar om han försvann. Men tiden och hans kärlek lyfte varsamt upp mig i hans famn. Inte ens en tå lät jag snudda i marken.

Hade han släppt taget hade jag fallit hårt. Det gjorde han, han släppte taget, men han lät mig inte falla. Han la mig varsamt ned med orden: ”jag älskar dig fortfarande, bara inte på samma sätt som förut”. Och där låg jag och såg honom gå utan att någonsin vända sig om igen.

Det vackra sa farväl och jag försvann. Jag minns hur jag önskade att mina tårar skulle få honom att simma tillbaka och att min längtan skulle kunna gå att dela med honom.

Av: Victoria Törnegren, läs resten här