Står med hjärtat i handen och tvekar, vågar jag ge bort det? Första gången jag gjorde det var det spännande och pirrigt. Jag visste inte vad jag hade att förlora, de vet jag nu. Nu är det mer skitläskigt än spännande. Att slå in sitt hjärta i ett litet paket med röda sidenband och ge bort det, det är ditt nu. Du kan göra vad du vill med det. Klart det är skitläskigt, särskilt när vissa gjort precis vad de velat med det. Stampat på det och plötsligt kan man inte andas längre. Men när du ger mig den där blicken, samma blick du gav mig innan du kysste mig första gången, då vet jag. Jag är fast.

Klär mig omsorgsfullt i ljusrosa spetsar. Spetar som slits av på ett par sekunder. Står framför dig. Naken. Blottad. Väntar på din omfamning. Du lägger dina armar omkring mig, och jag andas in allt som är du och njuter. Men känslan är kortvarig. Ytlig. När du släpper taget finns känslan inte kvar. Känslan som brukar sitta i flera dagar, som inte går att tvätta bort. Den. Den saknas. Jag låter dig lyfta upp mig och göra mig din fast innerst inne vet jag att jag egentligen inte vill. Men jag vill känna. Känna allt och ingenting. Känna pirret i magen när våra blickar möts och få hud knottrig av din berörning. Nu känns det mest ingenting. Hur mycket jag än vill så går det inte. Du är perfekt. Bara inte för mig.