Augustinätter. När solen precis stiger upp och gräset är sådär daggvått och kallfuktigt. Skratt på verandan efter några glas vin för mycket och kyssar i nattvärmen.

Asgarv. Ont i magen och mungipor. Skratt som aldrig slutar. Skratt som börjar utan anledning och skratt åt saker bara jag och du förstår.

Apelsinjuice. En grå måndagsmorgon med dig på andra sidan bordet. Leenden och smörgåsar med prickigkorv. Smakar sommar och färgglada blommor.

Alexander. Att du är min. Att jag är din. Att jag älskar dig mer och mer för varje dag som går.

Står med hjärtat i handen och tvekar, vågar jag ge bort det? Första gången jag gjorde det var det spännande och pirrigt. Jag visste inte vad jag hade att förlora, de vet jag nu. Nu är det mer skitläskigt än spännande. Att slå in sitt hjärta i ett litet paket med röda sidenband och ge bort det, det är ditt nu. Du kan göra vad du vill med det. Klart det är skitläskigt, särskilt när vissa gjort precis vad de velat med det. Stampat på det och plötsligt kan man inte andas längre. Men när du ger mig den där blicken, samma blick du gav mig innan du kysste mig första gången, då vet jag. Jag är fast.

Klär mig omsorgsfullt i ljusrosa spetsar. Spetar som slits av på ett par sekunder. Står framför dig. Naken. Blottad. Väntar på din omfamning. Du lägger dina armar omkring mig, och jag andas in allt som är du och njuter. Men känslan är kortvarig. Ytlig. När du släpper taget finns känslan inte kvar. Känslan som brukar sitta i flera dagar, som inte går att tvätta bort. Den. Den saknas. Jag låter dig lyfta upp mig och göra mig din fast innerst inne vet jag att jag egentligen inte vill. Men jag vill känna. Känna allt och ingenting. Känna pirret i magen när våra blickar möts och få hud knottrig av din berörning. Nu känns det mest ingenting. Hur mycket jag än vill så går det inte. Du är perfekt. Bara inte för mig.

Jag minns den gången du väckte mig med en kyss mitt i natten. Du hade det där busiga leendet på läpparna som ingen kunde säga nej till. Särskilt inte jag. Så jag tog din hand och lämnade den varma sängen. Iförda underkläder, stövlar och mössa sprang vi ut i mörkret. Det var den roligaste natten i mitt liv. Det var vitt, de var vackert och det var oskuldsfullt. Vi la oss i snön och gjorde snöänglar fastän vi nästan inte hade några kläder på oss och kastade snöbollar på varandra fastän vi var genomfrusna. Hela tiden skrattade vi. Tillslut gick vi, med ben blåa av kyla, in för att värma varandra. Och fastän spåren vi lämnade i snön den natten för länge sen försvunnit så kommer jag alltid minnas. Den bästa natten i mitt liv.

... ha njutit över hur fantastiskt fin midvintern kan vara, bara man har vänner som värmer när det är som kallast ute

... sitta i Stockholms vårsol och dricka blomdoftande te med det bästa sällskapet man kan tänka sig

... vingla hem i gryningen med ett par klackskor i ena handen och en fin pojke i den andra

... spendera alldeles för många nätter sittandes på någons terrass, i bara ben och prata om hur underbart livet kan vara ibland

... köpa på tok för många höstkappor och sedan klaga på att jag inte har något att sätta på mig så att jag kan köpa några fler med gott samvete

... vandra Paris gator i allt för höga klackar och vara sådär härligt vilsen man bara kan vara i en stad man aldrig besökt förut

... sitta i vardagsrummet och titta ut på en snöbeklädd trädgård och längta efter barr som fastnar i strumporna och glögg med alldeles för mycket russin i

... titta tillbaka 2011 och säga att det var ett fantastiskt år, och tänka på allt det jag önskar ska hända 2012